Järnbrist

Järnbrist är den vanligaste näringsbristen i världen. Det är mycket vanligt hos patienter med hjärtsvikt, oavsett orsak. Det är också vanligt förekommande hos patienter utan anemi. Järnbrist är särskilt vanligt hos patienter med hjärtsvikt som är äldre och sköra och som ofta har flera andra allvarliga medicinska tillstånd, som kronisk njursjukdom, diabetes eller kronisk lungsjukdom.

För de flesta människor är järn ett näringsämne som är av största betydelse för optimal bildning av röda blodkroppar (erytropoes). Järn är en viktig del av hemoglobinmolekylen som transporterar syre i blodet. Järnbrist är därför traditionellt kopplat till anemi, som innebär en låg hemoglobinnivå. Anemi kan ha många orsaker men oftast beror det på minskad produktion av röda blodkroppar i benmärgen eller kronisk blodförlust, vanligtvis från tarmarna. Kronisk järnbrist kan också så småningom leda till järnbristanemi. Hos patienter med hjärtsvikt är järnbrist faktiskt tre gånger vanligare än anemi.

Det är viktigt att upptäcka järnbrist genom att undersöka patienterna med ett rutinmässigt blodprov. Behandling rekommenderas oavsett om anemi förekommer eller inte. Järnbrist i sig har många kliniska nackdelar för patienter med hjärtsvikt. Järn är inte bara ett av beståndsdelarna i hemoglobin utan finns i alla celler i kroppen eftersom de utgör en del av våra mitokondrier, de cellulära strukturer som ansvarar för energiproduktionen. Därför är det inte förvånande att järn behövs, särskilt i vävnader med högt energibehov som hjärtat och musklerna. Symtomen på och konsekvenserna av järnbrist för patienter med hjärtsvikt är bland annat att kroppens muskler, och hjärtat självt, inte fungerar som de ska.

Den exakta orsaken till järnbrist hos patienter med hjärtsvikt är inte helt klarlagd. I allmänhet förknippas järnbrist med otillräckligt järnintag via kosten, ökade järnförluster och en onormal järndistribution till delar av kroppen där det inte är tillgängligt för användning i kroppens ämnesomsättning (cellulära processer). Järn kan också bero på dåligt upptag av järn i tarmarna eller användningen av vissa läkemedel som sänker magsyran, som läkemedel som vanligtvis används för matsmältningsbesvär och reflux. Vissa livsmedel som innehåller ämnet fyktinsyra, som bl.a. finns i spannmål och bönor, kan minska järnupptaget. Järnförlust kan uppstå på grund av menstruationer eller vissa vanliga mag-tarmsjukdomar, till exempel magsår eller inflammation i tarmen.

Hos patienter med hjärtsvikt kan järnbrist leda till försämring av typiska symtom som andnöd, utmattning, nedsatt träningsförmåga och försämrad livskvalitet. Järnbrist ökar också risken för sjukhusvistelse på grund av hjärtsvikt och kan även leda till andra allvarliga komplikationer.

På grund av de möjliga skadliga effekterna av järnbrist hos patienter med hjärtsvikt rekommenderas att dessa patienter rutinmässigt undersöks för förekomst av järnbrist. De blodprover som används kallas serumferritin (järnhalt i blodet) och transferrinmättnad (även järnmättnad) som mäter mättnaden av det protein som transporterar järn i blodet. Dessa tester upptäcker förekomst av järnbrist som kräver behandling oavsett hemoglobinnivå. Följande definition av järnbrist rekommenderas för patienter med hjärtsvikt: serumferritin <100 μg/l eller serumferritin mellan 100 och 299 μg/l och TSAT <20 %. Båda testerna är nödvändiga eftersom varken serumferritin eller järnmättnad var för sig är tillförlitligt för bedömning av järnnivå hos patienter med hjärtsvikt. Patienterna bör ta upp frågor om sin järnnivå med sin läkare eller sjuksköterska.

Gå tillbaka till “Andra vanliga medicinska tillstånd och hjärtsvikt”