Onormal hjärtrytm/ förmaksflimmer

En förändring av hjärtats rytm kan få hjärtat att slå antingen för snabbt eller för långsamt eller oregelbundet. Det kan påverka ditt hjärtats förmåga att pumpa tillräckligt med blod för att tillgodose kroppens behov. Om det pågår länge, kan det resultera i hjärtsvikt.

De flesta onormala hjärtrytmer kan behandlas med läkemedel. I allvarligare fall kan du behöva en pacemaker, radiofrekvensablation eller kirurgi. Om du har några frågor om din hjärtrytm bör du ta upp dem med din läkare.

Vad är förmaksflimmer?

Förmaksflimmer (AF) är den vanligaste formen av onormal hjärtrytm eller hjärtarytmin. Förmaksflimmer förekommer ofta med hjärtsvikt. Förmaksflimmer uppstår när den elektriska aktiveringen i hjärtats övre kamrar, även kallade förmak, är okoordinerade, vilket leder till en ineffektiv förmakssammandragning. Det kännetecknas av en oregelbunden hjärtfrekvens, som kan vara mycket snabb, och diagnostiseras efter EKG-analys.

Dessa arytmiepisoder kan uppträda och sedan upphöra spontant (s.k. paroxysmalt förmaksflimmer) eller vara kontinuerliga (s.k. ihållande eller permanent förmaksflimmer). Faktorer som bidrar till utvecklingen av förmaksflimmer inbegriper hög ålder, hypertoni, diabetes, rökning, alkoholkonsumtion, hjärtsvikt, kranskärlssjukdom, kronisk njursjukdom, fetma och obstruktiv sömnapné.

Konsekvenser: Vissa patienter har tydliga symtom på förmaksflimmer, medan andra kanske inte känner av det alls. Symtomen är hjärtklappning, andfåddhet, utmattning, bröstsmärtor, dålig träningstolerans, yrsel eller svårare symtom.
De två största riskerna med denna vanliga rytmstörning är utveckling eller försämring av hjärtsvikt och stroke.
Vid förmaksflimmer har förmakskamrarna försämrad sammandragningsförmåga. Denna förlust av normala sammandragningar av förmak och kammare kan försämra hjärtats pumpfunktion och öka hjärtsviktssymtomen. Dessutom kan blodstagnation i förmaken leda till bildning av blodproppar. Men framförallt, om dessa små proppar kommer ut i blodomloppet kan det leda till stroke.

Hantering av förmaksflimmer: Behandlingen av förmaksflimmer skräddarsys för varje enskild patienten av ett team som kan bestå av en kardiolog, allmänläkare och sjuksköterska. En psykolog, dietist och farmaceut kan också vara en del av behandlingsteamet.
Behandlingen av denna form av arytmi kan delas in i tre huvudområden:

• • Antikoagulationsbehandling
    Riskbedömningar för stroke och blödning är olika för varje patient. Beroende på dessa aspekter kan antikoagulationsbehandling (blodförtunnande behandling) föreslås.
  • Symtomkontroll, inklusive kontroll av hjärtfrekvens eller hjärtrytm
    Beroende på patienten kan många olika strategier för att kontrollera hjärtrytmen föreslås.
    Det kan till exempel handla om läkemedel för att sakta ner hjärtat, elkonvertering (en elektrisk stöt mot hjärtat under narkos) för att återställa till normal hjärtrytm, eller ablation av hjärtat (bränning eller frysning av ett visst område som orsakar arytmin).
  • Hantering av kardiovaskulära riskfaktorer:
    Det kan vara nödvändigt att ändra livsstil, genom att till exempel sluta röka, minska alkoholkonsumtionen, ändra kosten och öka aktivitets-/motionsnivån. En viktig komponent i en framgångsrik hantering av förmaksflimmer är att patienten deltar aktivt i sin behandling.

 

Vad gör den? Episoder med hjärtklappning, antingen supraventrikulära från hjärtat förmak eller ventrikulära arytmier från hjärtats kamrar, är ganska vanligt och är ofta förknippat med försvårade symtom som kan kräva sjukhusvård. Den medicinska behandlingen för hjärtsvikt minskar risken för sådana komplikationer i form av hjärtrytmrubbningar, men misslyckas ofta med att eliminera dem. När risken för rytmrubbningar från hjärtkamrarna är hög, kan en implanterbar hjärtdefibrillator (ICD) opereras in för behandling av dessa allvarliga arytmier som kan leda till försämring av symtom eller plötslig död.

En kateter är en lång tunn slang eller tråd som kan införas i en ven och föras upp till hjärtat. Kateterablation är för närvarande den mest effektiva behandlingen för att minska hjärtrytmrubbningar. Vid hjärtsvikt kan förändringar inom hjärtcellerna ändra mönstret för elektriska signaler som genererar hjärtslag (elektrisk aktivering). Vissa delar av hjärtat kan alltså aktiveras spontant (prematur kontraktion) eller bli en del av en elektrisk slinga eller återinträdessystem som kan leda till en ihållande snabb puls. Kateterablation syftar till att skapa ytliga ärr i hjärtats elektriska ledningssystem för att eliminera det område som utlöser hjärtrytmrubbningen med hjälp av en radiofrekvenskateter eller en kryoballong som applicerar kyla. På liknande sätt kan kateterablation vara effektivt vid eliminering eller minskning av frekvensen av förmaksflimmer.

Kateterablation används huvudsakligen av två skäl:

1. För att minska episoder av snabb hjärtklappning som framkallats av supraventrikulära (förmaksfladder, förmaksflimmer) eller ventrikulära arytmier.
2. För att minska risken för plötslig hjärtdöd (kammartakykardi, ventrikelflimmer).
   Kateterablation har använts i flera decennier och har visat sig minska hjärtrytmrubbningar effektivt och förbättra hjärtfunktionen i vissa fall.

Kateterablation innefattar tre enheter:

1. En diagnostisk kateter för att lokalisera de elektriska signalerna och kartlägga ett ledningsmönster.
2. En ablationskateter för att generera ärr, med olika typer av energi (radiofrekvens, kryoterapi).
3. Ett system för att lokalisera kateterns position i hjärtat (fluoroskopi eller tredimensionella system).

Hur går det till? Katetern förs in i hjärtat genom att sticka in en liten nål i venen under lokalbedövning, vanligtvis i ljumsken. Under den första delen av ingreppet undersöks och lokaliseras ursprunget till hjärtrytmrubbningen. Kateterablation, som därefter görs i samma ingrepp kräver vanligtvis en lätt narkos eller bedövning och lugnande medicinering. Energi tillförs för att skapa små ärr i lämpliga områden av hjärtats elektriska ledningssystem. För att se hur framgångsrikt ingreppet varit görs regelbundna tester för att säkerställa att den onormala elektriska överföringen inte kan utlösas igen, vilket anger att behandlingen är slutförd.

Efter ingreppet Efter ingreppet får du stanna kvar på en hjärtavdelning i ett till två dygn för att övervaka hjärtat och säkerställa att eventuell arytmi inte upprepas. Beroende på typ av hjärtrytmrubbning och ingrepp kommer du sannolikt att rekommenderas att vila några dagar efter hemresan.
Sällsynta, men möjliga, biverkningar kan omfatta blödning, behov av hjärtoperation, emboli (blodpropp), hjärtrytmrubbningar eller skador på det elektriska ledningssystemet som kräver pacemaker.
Återfall av hjärtrytmrubbningen kan uppstå inom de första månaderna på grund av vissa förändringar under läkningsprocessen. Ingreppet med kateterablation kan utföras flera gånger för att behandla återfall eller om andra hjärtrytmrubbningar utvecklas.

Gå tillbaka till “Vanliga hjärtfel”